Down in the Valley

Igår såg jag på film (se inlägget filmkväll). Det blev Down in the Valley med Edward Norton. Här följer en liten recension av filmen:

Det är en kärlekshistoria mellan en man och en mycket yngre flicka. Det är hon, Tobe (Evan Rachel Wood) som tar intiativet och i början av filmen får man intrycket av att han, Harlan (Edward Norton)inte har haft så mycket erfarenhet varken av tjejer eller det som är Tobes värld (droger, sex, fester osv.). Men under filmens gång är det han som mer och mer tar över. Han har ett vänligt och väluppfostrat sätt och Tobe tyr sig till honom. Hon har ett komplicerat förhållande till sin far (av någon anledning finns det ingen mamma med i bilden) och man får en känsla av att hennes kärlek ill Harlan igentligen är något slags substitut för något. Även lillebrodern Lonnie ser upptill Harlan som låter denne följa med honom och Tobe det går så långt att han litar mer på Harlans ord än sin fars.
Det är lille Lonnie som griper mig mest i filmen. Han är så ensam och lättpåverkad. Det som är lite trisst är dock att de inte förklarar och fördjupar sig mer i karaktärerna. Man förstår liksom inte varför Lonnie är så rädd för mörker. Han beter sig lite som ett mobbningsoffer och man får känslan av att han inte alls mår bra. Inte heller Tobes knepiga relation till sin pappa får man någon förklaring tll förutom den uppenbara tonårsrevolten. Pappan har en ny relation, och har lagt över mycket av ansvaret för Lonnie på Tobe. Hans rollkaraktär är ganska platt. De hade kunnat lägga mycket mer tyngd bakom filmen om man bara fick veta mer om varför familjen är som den är.

Den som står i centrum är helt enkelt Harlan. Vem är han igentligen? Var kommer han ifrån? Ganska snart förstår man att allt inte är som det ska med honom, att hans historia inte riktigt stämmer. Än en gång spelar Edward Norton en person med vaneförställningar. Men i den här filmens spelar han en helt annorlunda karaktär än den agressiva och totalt verklighetsfrånvarande roll han hade som Jack i "Fightclub". Här spelar han en kille som helt enkelt byggt upp en fantasivärld där han är något slags cowboy. Han har hela paketet. Det långsamma talet, kunskapen om hästar, en gitarr, ett pistolbälte med två pistoler fästa vid höften och en vit cowboyhatt som han bär igenom hela filmen.
Hela upplägget i filmen, de karga och torra landskapen, country-western musiken, det lånsamma tempot och det faktum att alla verkar bära gamla revolvrar, allt förstärker känslan av western. Man förstår att något hänt i hans liv/barndom som gjort att han fått behovet av denna fantasi. Lite oklart är dock om han själv är medveten om att han inte är den han diktat upp. Tror han på sina egna lögner? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Harlan. Han är liksom oskyldig på något sätt och man gillar honom för den goa, väluppfostrade och snälle kille han framstår som i början. Men känslan byts ut efter hand. I slutet av filmen tyckte jag inte alls om honom.

Jag tycker på et hela att filmen var sevärd men inte mycket mer. Jag kommer antagligen inte se den igen, vill jag ha Norton-frossa finns det bättre filmer med honom (Tex. "Fightclub" eller "American History X" som enligt mig är has två bästa, av dem jag sett naturligtvis). Den får betyg 5/10 av mig.